Jag gråter nästan. Ja det känns jävligt tungt iallafall. Manson spelar ikväll, antagligen just NU, på grönan och jag är inte DÄR. Jag skulle ju ha åkt dit men det blev inte så för kostnaderna för Falkenberg blev större än vad jag räknat med och så hann jag inte planera. Men det suger för jag hade sett fram emot det så himla mycket och det skulle ha varit så förbannat underbart, precis som på gamla goda tiden.

 

Det skulle ha varit tredje gången jag såg honom. Första gången var på Hovet i Stockholm 2007 och andra gången var på Metaltown i Götet 2011. Han är ju även på min arm. Jävligt konstigt kan många tycka men jävligt självklart tycker jag själv. Började lyssna på Manson i slutet av lågstadiet/början av högstadiet och musiken har alltid varit ett slags lugn för mig. Texter som man kan relatera till får en att känna sig mindre ensam, mer hoppfull. Och Manson fick mig, får mig alltid att känna mig badass. Att skita i vad andra tycker.

 

Så jag brukar säga att djävulen på min arm är mitt alter ego. För det är det väl på ett sätt. Men egentligen är det Mansons självporträtt. Det är väl lite coolt att ha en tatuering designad av honom själv.