Nu är det ett helt år sedan Mx kom in i mitt liv. Men det innebär också att det har gått ett helt år sedan hästen med stort H lämnade mitt liv. Och det gör fortfarande ont. Förbannat, fruktansvärt ont. Så jag tänkte dra min & Sirens historia här, det kanske hjälper mig att bearbeta tanken att det är just historia. Även om jag aldrig kommer att sluta hoppas.

 

Jag tror det var 2006, eller 2007 som jag var ute på jakt efter en medryttarhäst. Jag hade tidigare ridit på ridskola men ridläraren jag hade slutade, varav vi fick en ny som inte alls var bra. Varav jag inte tyckte det var roligt längre, som gjorde att jag valde att sluta där. Efter ett litet uppehåll övertalade jag mamma att vi skulle hitta en medryttare till mig. Sagt och gjort, jag satt på blocket och hastnet och letade dag in och dag ut. Jag & min syster red ett galet fullblodssto en period. Svart med stjärn. Hon gick knappt att fånga i hagen och det gick inte att rida ut på henne för då stack hon. Sedan provred vi en travare som i sig var trevlig, men ägaren var knäpp så där blev det inget. Så skulle jag provrida ett russ, men ägaren tyckte att jag skulle provrida barbacka i mörkret i deras stenhårda ridbana vilket jag inte tyckte kändes helt okej.

 

Men så provred jag en annan travare, som jag fortsatte rida lite. Men han var alldeles för svår för mig. Het, sprättig och på. Det slutade med att jag fick provrida en annan travare som stod i samma stall, och som jag passade mycket bättre på då han var snarare lite långsam än het. Och det var Siren. Det var inte meningen att jag skulle bli medryttare på honom egentligen, min syster red honom innan jag gjorde det. Och då sa dem att han skrittade långsamt men travade desto fortare. Men det blev så, och jag kan ju inte säga att jag är något annat än glad för det - även om slutet inte är det bästa.

 

Jag hade honom några gånger i veckan i några år innan jag tog en paus då det var mycket i skolan. Sedan 2009 tog jag upp kontakten med ägaren igen och var välkommen tillbaka. 2010 började ägaren studera och jag tog över honom på helfoder, och i samband med det flyttade vi till Ullstämma. Det var här det började hända grejer. Vi började träna för tränare, rida mer "seriöst" och utvecklades med stormsteg. I hoppningen fick vi ett rejält bakslag, Siren tappade självförtroendet helt när vi började träna för en tränare som gick lite för fort fram. Det slutade med att han vägrade på varenda hinder, minst en gång. Vi var iväg på en clear round och vägrade ut oss på 60cm. Då sa jag nej, så här kan det inte gå till. Vi slutade träna, la ner alla krav och bara va. Började skutta över små räcken på 40cm, allt för att han skulle få självförtroendet tillbaka och för att han skulle tycka det var roligt. Sedan gick det bara framåt. Vi hoppade högre, vi hoppade vattenmatta, banor och övningar utan en enda vägran.

 

Sedan sommaren 2012 var det kaos i stallet. En galen ponnymorsa hoppade på Anna & mig över ingenting, skällde ut oss för att vi tog in hästarna 15 senare än utsatt tid för att det var så fint väder - "för de hade minsann en ridhustid att passa", vilket var lite lustigt med tanke på att de tydligen hade tid att både skälla ut oss och stå och borsta i 30 minuter.. Vi var tydligen dåliga förebilder? Hur hon nu kunde tycka att hon själv var en bra förebild, som kvinna på 40+ skällde ut två tonåringar framför hennes egna barn i de yngre tonåren? Nej men hon hade minsann hjälpt oss att ta fram bommar för ett halvår sedan och vi var tydligen sjukt otacksamma över det, och jag var helt sjuk i huvudet som hade dörren öppen i stallet lite när deras HELKLIPPTA ponny står där utan täcke. Han kunde ju dö, tydligen. Och enligt den yngre dottern var det helt okej att den äldre dottern slog sin häst med spöt, för hon klappade ju den efteråt. Ja, helt sjuka i huvudet var de hela familjen. Men det var inte bara därför vi drog. Utan mer för att det typ bara var ponnyer i stallet till slut och de kunde ju minsann inte ha sina hästar på bete för då skulle de bli överviktiga och dö, vilket resulterade i att Siren fick gå kvar med dem i vinterhagen vilket resulterade i att han tunnade ut rejält.

 

Så vi flyttade till ett litet privatägt stall utan varken ridbana eller ridhus. Men det var väldigt luftigt, fint och trevligt. Siren & jag red mest ut i skogen, men vi tränade även i ridbanan som låg en bit bort och åkte även iväg till ridhus några gånger. Här trivdes Siren toppen. På vintern hade de fri tillgång på hö i hagen och de fick gå ute länge. Men sedan visade stallägaren sitt rätta jag, tyvärr. Från att ha sagt, när vi flyttade dit, att alla pass ingick utan något helgpass då och då - till att säga att insläpp inte är något pass och vi skulle ta in våra hästar själva varenda dag. Hon skällde på oss, och kom till stallet en dag och började gråta för att jag tydligen hade gjort något som jag inte vet att jag hade gjort. Allt var fel tydligen. Jävligt märklig människa.

 

Så när Anna & jag åkte på praktik våren -13 följde Siren med, och där hände det verkligen grejer. Det började med ett besök på kliniken där Siren visade sig vara halt på tre av fyra ben. Men en vecka med metacam, lösgörande ridning, magnettäcke och back on track gjorde att han var prickfri på återbesöket och det visade sig att han helt enkelt blev stel av att inte få arbeta, vilket han inte hade gjort så mycket innan. Men på Ysunda hade vi ett av våra bästa pass någonsin. Han kändes mjuk som smör, var mellan mina hjälper och jobbade på så förbannat bra bara. Jag testade att rida honom på kandar, och lekte att vi var värsta dressyrstjärnorna. Vi red ut och red vilse vilket resulterade i att vi var ute i typ 2h, när turen brukar ta 1h.

 

Och sedan riks. Jag efteranmälde mig eftersom att jag tidigare inte visste hur det skulle bli, med tanke på hur han var på klinikbesöket osv. Men sedan när han friskförklarades så kände jag att vafan, det skulle vara tio minuter från där vi stod så klart att jag skulle ställa upp. Vi red en klass som motsvarar LB och fick strax under 64%. Jag var sjukt missnöjd när jag ridit ritten då han var spänd som en fiolsträng, det var väldigt mycket störningsmoment (högtalare som sprakade, människor som stack in huvudena över sargen) och jag visste att vi kunde så mycket bättre. Men i efterhand är jag nöjd. Vi kom inte sist iallafall!!

 

Senare samma dag så åkte vi med Siren & Beauti till Annas mammas hus där de fick gå på bete och ta det lugnt hela sommaren. Vi red ut ibland, tog en ridtur till Citygross och red runt i skogen där Kefly har sina gigantiska terränghinder. Körde Siren några gånger vilket han tyckte var svinroligt, och jag med för den delen.

 

Sedan kom hösten och vi flyttade till Naterstad. Här kom vi ännu närmre varandra och vi red ut flera gånger i bara halsring. Vi tränade någon gång för tränare, men annars var det mest dressyr och uteritter som gällde. Vi började även träna lite akademiskt och vipps så fick lilla Siren en överlinje.

 

Men nu börjar historien ta slut. Kontrakten skulle egentligen gå ut vid årsskiftet 13/14 men vi förlängde det då ägaren studerade till våren. Sedan kom våren. Först fick jag erbjudandet att köpa honom, till världens överpris. 16k skulle hon ha för honom. För mig var han värd alla pengar i världen, men kollade man på hästmarknaden var han inte värd de pengarna. Han var inte speciellt ung, hade en gammal gaffelbandsskada, var pollenallergiker, och krävde rätt mycket speciell behandling. Han var världens snällaste, men också väldigt känslig. Jag hade inget jobb vid den här perioden, så enda chansen för mig att få fram de pengarna var via avbetalning. Ägaren gick med på det. Yes, jag skulle äntligen stå som ägare på min älskade häst. Men sedan ändrade hon sig. Hon skulle ha betalt direkt, allt samtidigt. Och köpte jag honom inte skulle hon behålla honom själv. Det gjorde att situationen förändrades. Hade hon sålt honom till någon annan om jag inte köpt honom skulle jag aldrig låta honom försvinna från mig. Men jag visste att han hade det bra hos henne. Och jag hade inte de pengarna på kontot. Samtidigt presenterades jag för Mx som akut behövde ett hem, annars skulle han slaktas. Så då var valet ganska givet. För jag skulle ju få hälsa på Siren. Och han skulle ju vara kvar hos henne.

 

Men så blev inte fallet. Jag minns inte ens när det var, för jag har förträngt det så jävla hårt. Men hon hörde av sig på Facebook och sa att hon skulle sälja Siren, och hade ju lovat mig att höra av sig till mig först så att jag skulle få chansen att köpa honom. Jag sa givetvis att jag skulle köpa honom, för det fanns inte på kartan att han skulle säljas till någon främling. Men det var början på ett helvete. Den mest förjävliga tiden i hela mitt liv. Det var på jobbet jag fick smset, så jag såg det på min rast. Ringde mamma och var överlycklig över att jag skulle få köpa tillbaka Siren. Min underbara häst. MIN bästa vän. För det var så det verkade. Men ännu än gång vände det. Ännu än gång ändrade hon sig. Jag fick inte köpa honom. Jag skrev och jag skrev, att om hon tänkte på hans bästa så skulle hon låta mig köpa honom. Men hon slutade svara, så min mamma skrev till henne och undrade vad fan hon höll på med. Hon skulle "återkomma" nästa kväll om hur hon skulle göra. Men hon återkom aldrig. Sedan skrev hon en kväll. Siren var såld. Såld. SÅLD. Bakom våran rygg. Bakom min rygg. Och hela min värld rasade samman. Jag skulle ju få köpa honom. Han skulle komma till mig om hon inte skulle ha kvar honom. Jag har nog aldrig känt mig så förådd. Så sviken. Så förtvivlad och helt ärligt, så självmordsbenägen. Min bästa vän. Såld. Till en främmande familj i en främmande stad. Som inte visste någonting alls om honom. Han såldes som en "bra nybörjarhäst". Det gör så fruktansvärt ont, hur en människa kan vara så fruktansvärt ond och pengakåt. Efter att ha gråtit, och skrikit, och velat dö, skrev jag ett långt och hatiskt meddelande till henne på FB innan jag tog bort henne och alla som påminde om henne, ändrade min profil till privat och begravde mig under täcket igen.

 

Och jag gråter fortfarande. Det gör fortfarande så förbannat ont, ända in i skelettet. Hur en människa kan göra så. Min bästa vän rycktes ifrån mig inte en gång, utan två. Jag kommer nog aldrig hata en människa lika mycket som jag hatar henne. Aldrig. Skulle jag se henne skulle jag bryta ihop. Och antagligen hamna i fängelse för dråp.

 

Jag tror alla jag känner vet hur mycket Siren betydde, betyder för mig. Vi var ett. Nu är jag halv. Mx hjälper mig jävligt mycket på vägen men jag kommer alltid vara lite halv utan Siren. Han var en del av mig. Jag ser honom överallt. På stigarna vi brukade rida, i drömmarna. Jag ser honom även i Mx när Mx spänt går över isen, eller när han snubblar. Eller när han är nyklippt. Jag ser honom i dressyrsadeln, jag ser honom i mina jävla benskydd. Det är han som har format mig till den jag är. Det är han som har gett mig den kunskap jag har. Jag har honom att tacka för precis allt.