Sedan hjälpte jag Anna att köra B. Först gick jag bredvid och hade säkerhetslina (långt grimskaft), sedan gick jag längre och längre bak och till sist knäppte jag loss henne så hon fick gå helt själv. Och allra sist satt jag i vagnen jag med. Och det gick så bra! Hon höll sig för det mesta mitt på vägen, svängde runt fint och gick på bra.

 

På hemvägen hände det en liten incident dock. Jag höll i tömmarna, vi travade i en fin skapligt lugn trav - när B helt plötsligt out of nowhere får för sig för att sparka bakut. Och vi alla vet att det inte är så bra, när hästen sitter i vagn. Givetvis hamnade hon med ena bakbenet på fel sida om skakeln, och fick panik. Hon sparkade, hon skenade. Ner i det djupa diket och ut på fältet. Anna slängde sig ur vagnen och skulle försöka få henne att stå still från backen men det gick ju inte att komma nära för att B bara stod och sparkade. Jag kämpar för kung och fosterland för att hålla mig kvar i vagnen, sedan ställer jag mig upp och lägger all vikt bakåt samt tar ett rejält tag i tömmarna - DÅ stannar hon upp och Anna kan ta henne. Och DÅ slänger jag mig ur vagnen så fort det går haha. Av med vagnen, av med tömmarna som trasslat in sig i ena hjulet på vagnen.

 

B var såklart chockad men ändå otroligt lugn med tanke på vad som precis hänt. Hon var helt oskadd. Vi stod ett tag och bara lugnade ner oss, sedan fick hon på sig vagnen igen och så gick vi båda bredvid hemåt - vilket gick jättebra. Hon var inte rädd eller så för vagnen.

 

Så det gick ju ändå väldigt bra ändå, det hade kunnat gå mycket värre. Jag hade kunnat åka ur vagnen också och B hade kunnat skena iväg helt själv med vagnen bakom sig. Hon hade kunnat bli skadad. Vi hade kunnat bli skadade. Nu är jag bara öm & svullen långt ner på ryggen, orsakat av ryggstödet på vagnen. Lite hud är avbränt från ett finger. Men vi var smarta och använde hjälm, tack och lov. Tur i oturen!