Igår gick det käpprätt åt helvete på ren svenska, skulle jag vilja påstå. Tänkte ett lugnt varv runt fältet, kanske jogga lite. Det började med att han vägrade gå igenom "tunneln" man går under för att komma till ridhuset, nya banan och fältet. Han har alltid tyckt just den tunneln är lite läskig men har alltid gått att övertala, men igår var det totalstopp. Så då gick vi runt hela stallet istället, orkade inte sitta av. Sedan efter att vi skrittat ett tag på fältet började vi trava lite och helt plötsligt, out of nowhere, gör han en 90graders vändning och skuttar ut rakt ut i fältet. Hamnade lite på halsen och kom ur balans, men fick rätt snabbt tillbaka honom. Men sedan var det ju totalt omöjligt att få tillbaka honom till "spåret". Han var stensäker på att det fanns något odjur i buskaget bredvid. Så då blev det lite ministegringar och ryggningar och en hel del skänkelvikningar.

 

Till slut fick jag tillbaka honom till kanten av fältet, och tänkte att nu kan vi väl slappna av lite. Jo tjena, på den upplöjda åkern som låg kant i kant med fältet vi red på befann det sig typ tre olika flockar med gigantiska fåglar. Och enligt Mx, hästätande fåglar. Vipps befann vi oss ute på fältet igen och tränade diverse skolor. Efter att ha ryggat typ ungefär en kilometer kom vi tillslut förbi i någon gångart jag dessvärre inte vet namnet på. NU räcker det väl ändå, tänkte jag då.

 

Travade lite för att han skulle tänka på annat, och lite längre fram längs spåret såg jag ett rätt stort hål i marken. Tänkte väl att det är klart han ser det och han kan väl utan problem trava runt det. WAAAAH ETT STORT SVART HÅL DET KOMMER SLUKA MIG LEVANDE sa Mx och tvärnitade a la slidestop. Suck, satte mig till rätta i sadeln och övertalade honom om att han faktiskt kunde passera och samtidigt överleva.

 

Sedan, när vi strax var tillbaka till början av fältet, satt en katt i gräset vid spåret och gömde sig. Mx blåste upp sig, katten smög ner i diket. Av allt så var faktiskt katten det han reagerade minst på. När vi skulle upp från fältet stod en transport lite längre bort, så då höll vi på att inte komma upp på stallplanen.

 

När vi TILL SLUT kommit upp från fältet gick vi in i nya banan och travade några varv för att avsluta med en bra känsla. Vilket vi gjorde, för han travade på bra och kändes med mig. Så då blev det klapp, avskrittning, satt av, lossade på sadelgjorden och så begav vi oss mot stallet. Vad gör inte skitungen då om inte biter mig i armen?? Sååå fuul! En riktig liten trotsig tonåring är han. Går jättesnällt, sedan när man inte ser naffsar han efter en - eller som igår, tar ett nyp. Har ett fint blåmärke på armen idag.

 

Så NEJ, kan inte påstå att det gick bra igår. Idag däremot gick det bättre! Skrittade på grusvägen bort till en gräsväg där det är en svag backe. Skrittade nedför den, vände och galopperade upp x 3. Bästa gången var andra gången, för då gjorde han en klockren fattning och höll en fin galopp. Tredje gången blev han spänd då det var en cyklist längre bort, så då blev det travartrav innan och lite kantigare galopp. Men huvudsaken är att han fattar galoppen!! Sedan på hemvägen var det några barn som lekte längre bort så då var han väldigt spooky.

 

Mitt lilla yrväder. I våras var han en epatraktor, nu börjar han sakta men säkert utvecklas till en lamborghini. Men det är bra tror jag, hästar med lite jävlar anamma och nerv brukar väl bli de bästa när man väl får de med sig.